Читайте по-шведски

Per E. Rundqvist ТЕ OCH SYMPATI

(Forkortad)

- Ja, hej da! kom det fran hallen.

- He-ej..., svarade foraldrarna over tidningarna. Tittade sa hastigt upp. Det var Gullans rost. Foraldrarna tittade mot dorren.

- Vart ska du, ska du ut? ropade modern. Nar bara ett otydligt mummel kom som svar, sa hon:

- Vad sajer du for nat? Kom in sa vi hor. Gullan kom motvilligt in. Hon var snyggt och propert kladd i en storrandig troja som tanjts ut sa den snuddade

vid knana, ett par smala svarta byxor satt som korvskinn och slutade strax under trojan och nagot som liknade balettskor pa fotterna. I nacken hangde haret i en prydlig hastsvans, lapparna var egendomligt violetta.

- Herre gud, suckade fadern. Han motte ett par trotsiga ogon och bet av sucken. - Vad sa du egentligen darute? sa han.

- Jag? sa Gullan. Jag sa ingenting.

- Horde du inte att vi fragade da?

- Att ni fragade?

Fadern teg. Modern sa. - Vi fragade vart du ska ga?

- Det horde jag inte, sa Gullan.

Fadern reste sig halvvags, men satte sig igen. Med handerna hart knappta i knat, sa han:

- Vi fragade och fragar, mamma och jag, vart du tanker ga?

- A, jasa. Ja - ut.

- Ut? sa fadern och vantade. Gullan vantade ocksa.

Hon var alls inte ointresserad, bara oforstaende. Hon slog ner blicken men hojde den igen, avvaktande. Fadern fortydligade med en anstrangning:

- Vart ut?

- A - bara ut.

- Vem ska du traffa? sa modern. Ar det den dar Jocke nu igen?

- A, ingen sarskild just. Kanske Jocke.

- A och a och a! sa fadern. Hur skulle du ta det, om mamma och jag bara svarade "a" pa allting som du fragade? Va?

- Jag har val inte fragat nagot, sa Gullan. Modern la hastigt en lugnande hand pa faderns kna. Hon lutade sig fram och sa med oandligt talamod men med eftertryck pa varje ord:

- Vi vill bara hora vart du ska ga, vad du ska gora och vem du ska traffa.

- Det har jag ju sagt, sa hon. Foraldrarna teg en stund. Sa sa modern:

- Har du last laxorna?

- Ja.

- Kan du dom?

- Ja.

- Vad har du for laxor?

Gullan lossade bandet fran hastsvansen och borjade med invecklade, akrobatiska rorelser att knyta fast det igen.

- Na? sa modern.

- Va? sa Gullan. Hon tittade undrande upp, tycktes plotsligt erinra sig nagot. - A, laxorna, sa hon. Laxorna - vi har inga till i morron. Och med hakan nerborrad i trojan gick hon fram till modern, vande ryggen till och knaade lite.1 - Vill du hjalpa mej att knyta? Men hart.

Modern knot hart. Gullan skakade provande pa hastsvansen och lat blicken ga mellan foraldrarna:

- Kan jag ga nu da?

Modern grep hennes ena hand med bagge sina och holl den sa. Gullan skakade den lite upp och ner som for att saga adjo, men satt fast.

- Gullan, sa modern allvarligt, du ar femton ar.

Gullan sag ett ogonblick ut som om hon tankte forneka fakta, men resignerade. Hon trutade med lapparna och vantade med fjarranblick.2

- Forstar du inte att pappa och jag ar radda om dej? sa modern. Du springer ute nastan varenda kvall med den dar Jocke, men vi har ingen aning om vem den dar - vem Jocke ar. Han kan ju vara vem som helst, fortsatte hon och sag pa dottern och kom plotsligt av sig. - Jag menar, sa hon hastigt, att pappa och jag vet ju ingenting. Och till detta nickade fadern medhall, men den som satt inne med alla tillgangliga upplysningar knep ihop de violetta lapparna och teg.

- Vad gor han? sa fadern. Gar han i skolan? Hur gammal

ar han?

- Far han springa ute sa har varenda kvall, avbrot modern, och vad sajer hans foraldrar? Har du traffat hans foraldrar? Kan dom verkligen tycka om, att han springer ute sa har? Kan det verkligen vara en ordentlig pojke, som springer ute sa har? Det kan det sakert inte.

- Hur kan du saja att han inte ar ordentlig, nar du inte ens vet vem han ar?

Fadern reste sig. Han gav hastsvansen en misstanksam blick, som anade han nat slags trolldom i den. Han korde handerna djupt i kavajfickorna och gravde energiskt en stund utan att tyckas finna nagot. Han drog upp tva tomma hander och holl fram dem:

- Vi vill ju bara veta vem han ar, sa han. Vi vill se honom. Vi vill traffa honom och tala med honom.

- Han sajer nastan ingenting, sa Gullan.

Det blev tyst en stund. En vindil slog latt mot rutan och forsvann och tycktes dra Gullans tankar mot ett fjarran: de violetta lapparna var halvt atskilda och hastsvansen hangde vantande och slak. Sa sa modern:

- Han svarar val atminstone pa tilltal!

Och till detta skakade fadern tvivlande pa huvudet, medan han sag pa sin dotter och vantade. Han vantade lange. Han sa sjalv till slut:

- Nu tar du upp honom hit i kvall, Gullan. Du ska ju anda traffa honom, och da kan ni lika garna sitta har ett tag som att ranna ute pa gatorna. Gor nu sa, sa han, gor nu sa som mamma och jag sajer.

- Vad tanker ni fraga honom? sa Gullan.

Foraldrarna tittade pa varandra. Nar de sag pa Gullan igen, var det tydligt att hon vantade ett vettigt svar. Och hon svepte in rummet i en gest, som kom rummet att verka besynnerligt tomt:

- Och vad ska vi gora har da?

- A - sa modern och ryckte upp sig lite - a, jag lagar lite te - och sa far vi prata och sa. Och medan jag lagar te, sa pratar pappa och han, a...

- Vada om?3

- Vada om? Fadern korde handerna djupt i fickorna och gravde en stund. Va i halsingland,4 sa han och drog upp dem igen, ta bara hit pojken sa ska vi val kunna hitta pa nagot att tala om! Vi ar val inte stumma heller!

- Han sager inte mycket, sa Gullan.

Fadern gick fram och grep henne i armarna, och hon kroknade till sa plotsligt att han snabbt slappte henne. Hon ratade langsamt pa sig igen, men inte helt. Hon drog upp trojarmarna och strok forsiktigt over de bara armarna, dar en obetydlig rodnad for snabbt bleknade.

- Men var ar han? sa modern. Var haller han hus just nu? Var skulle ni traffas? Gullan tvekade - sa gjorde hon en gest mot gatan. Foraldrarna gick raskt till fonstret och tittade ner. Stodd mot lyktstolpen darnere hangde en ensam skrynklig individ i sacklig jacka, handerna djupt i byxfickorna och en fimp klistrad vid ena mungipan. Han verkade inte precis redlos, men tycktes ha svart att sta. De vande sig om:

- Nej, sa de, darnere ar han inte - om han inte star i porten.

Gullan gick fram och tittade. Hon hojde handen till en vinkning, och den skrynklige vid lyktstolpen, som just spottade ut fimpen och drog med handen genom det rufsiga haret, hojde handen annu en aning och lat den sa lojt sjunka.5 Sa fick han syn pa de andra ansiktena och gav lyktstolpen en puff med ryggen sa han stod, om inte precis rak, sa dock

stod for sig sjalv. Han tycktes leta efter nagot i rannstenen. Foraldrarna vande blicken mot Gullan.

- Men ser ni da ingenting, sa Gullan. Dar star han ju. Och efter en stund och med tvekan, sa hon:

- Vill ni att jag ska hamta upp honom?

Och nar ingen svarade. - Eller annars gar jag val nu.

- Gar? sa modern. Vart? Jag menar...

- Hamta honom, sa fadern.

Gullan drojde. Hon vagde langsamt pa ena foten och monstrade noga foraldrarna. Sa sa hon:

- Ni verkar inte sa fortjusta precis. Hur ska jag veta, hur ni kommer att uppfora er mot honom.

- Uppfora oss! skrek fader. Vi uppfora oss! Men modern avbrot snabbt:

- Lugn, Gustav, lugn! Pa det dar sattet gar det inte. Vi maste ta det lugnt. Och vi kanner honom ju inte an. Han kanske ar riktigt bra, tillade hon tvekande, och fadern sjonk ner i fatoljen.

- Jag ska vara som ett lamm, sa han. Som ett lamm, upprepade han med eftertryck och borjade energiskt rensa pipan, la tandstickor, tobakspung och alla attiraljer till ratta och vantade. Och vantade lange. Han vantade ocksa lange efter det han hort dem i hallen, dar hustrun tog emot. Hustrun visade sig forst. Hennes blickar uttryckte endast ett: