Читайте по-шведски

Sommaren 1972 ar Emilia Charlotte Nordberg 78 ar.

Hon ar ensamstaende, hon bor i en tvarumslagenhet i ett HSB-hus i Hoganas.

ANMARKNINGAR

1 Hon ar ensamstaende - Она живет одна

2 ett HSB-hus: HSB=Hyresgasternas sparkasse och byggnadsforeningars riksforbund - Всешведское объединение сберегательных касс и строительных кооперативов. Объединение квартиросъемщиков имеет в своем распоряжении дорогие кооперативные дома, квартиры в которых продаются всем, обладающим необходимой для~этого суммой денег.

3 Insatsen var 7 300 kronor - Пай составил 7 300 крон

4 Hoganas - город в южной Швеции

5 I den gar hon mest omkring och "stokar". - В ней (в квартире) она в основном ходит и прибирается.

6 sker det en fortgaende avskarmning - происходит постепенное отчуждение (ослабление контактов)

7 en upptacktsresande - исследователь, участник исследовательской экспедиции

8 Emilias anhoriga - родственники Эмилии

OVNINGAR

1. Svara pa foljande fragor:

Var bor Emilia Charlotte Nordberg? Hur gammal ar Emilia? Hur fick hon sin lagenhet? Har Emilia stora kontakter med omvarlden? Varfor har Emilia en rik erfarenhet? Kan hon dela av sin erfarenhet? Varfor vill forfattaren att manniskor ska komma och knacka pa hos sin granne? I vilken form ar den lilla novellen skriven och vilket syfte har den?

2. Ange synonymer till foljande ord och uttryck:

ensamstaende; en tvarumslagenhet; Hon har all varldens tid att minnas sitt liv; att leva i sin avskildhet; en upptacktsresande; trivial; anhoriga

3. Hur uppfattar Du uttrycken:

Hon fick pengarna genom forsaljning; allt annat som horde huset till; jamforbar med de vanliga matten; manniskor, som vi vanligen brukar fa oss forevisade som nagra att lara av; en institutionaliserad angelagenhet

4. Beratta novellen och anvand foljande ord och uttryck:

a) ensamstaende, en insats, en tvarummare, en gemenskap, ett tankeutbyte, att knacka pa, att inratta, naturlig;

b) samla moblerna, att minnas sitt liv, jamfora med vanliga matt, sa god som nagon, som det faller sig, spela nagon roll, att halla isar

5. Forklara skriftligt hur Du uppfattar foljande mening i texten:

"Forr i tiden akte en upptacktsresande till Nya Guinea och fann den exotiska verkligheten. Det ar troligt att han och vi skulle ha kommit langre om han i stallet hade knackat pa hos sin granne."

Josef Kjellgren BUDSKAPET

(Forkortad)

Nar Jorgen Ruta letade sig fram utefter den krokiga och illa underhallna vagen som ledde in till den undangomda byn vid kusten langst i norr, kande han sig lika osaker som en efterspanad brottsling. En vass vind hade spelat upp i skymningen. Den kom flygande over den flacka jordbrukarbygden, som strackte sig i breda svep1 anda fram till den vidoppna havsvikens blasiga vatten. Landsvagen tog slut och overgick till en kantig och stensatt gata som vindlade tvars igenom samhallet. Utanfor varje liten butik hangde stora bodskyltar med texter som nastan var olasliga eller helt utplanade av alder och sonderfratta av rost.2 Segelsom-maren3 kurade ihop inne i sin tjocka kavaj och tog ut steget i hela dess langd, over hans huvud svangde jarnskyltarna

hotfullt och hamndlystet. Svarta skuggor flog upp som skramda nattfaglar framfor sjomannens fotter. Paketet som han holl inklamt under armen, tryckte han hardare intill kroppen. Detta knyte som var val och omsorgsfullt hopsurrat av slitstarkt svartbeckat segelgarn,4 hade han troget vaktat och burit pa alltsedan han startade fran Cobh,5 det iriska namnet pa Drottningarnas stad.

Jorgen Ruta kom langt bortifran. Han hade varit ute och rest en hel vecka. Han hade rest med bat och tag och bat igen. Och nar han antligen hade natt det europeiska fastlandet, hade han stigit ombord pa ett nytt tag. Han fardades pa biljett, som passagerare. Under hela sitt kringflackande liv som sjoman hade han aldrig varit med om att gora sa manga avstigningar och ombyten. - Nar resan for sista gangen svangde over mot norr och aterigen borjade narma sig en ny kust, blev jarnvagarna smalspariga, vagnarna traharda och uppehallen vid smastationer och anhalter allt tatare och langre.6 Han hade kommit till en del av varlden, dar man annu hade gott om tid.

Sjovinden, som stod styvt pa utifran det breda havssvalget, uppfyllde hela den smala bygatan med sin maktiga strom.7

Forst langst bort i den nordliga utkanten av samhallet fann segelsommaren antligen det hus som han sokte. Den brada hostskymningen holl da redan pa att glida over i nattmorker. Huset lyste vitt i skumrasket. Jorgen Ruta steg uppfor den korta cementtrappan. Nar ingen svarade pa hans forsta latta, nastan forsiktiga knackning, dunkade han knogarna hart och ihallande mot ytterdorren. Langt bort horde han det dova och avlagsna aterljudet av sina egna bultningar. Ingen kom och oppnade. Allt var tyst och tomt. Men segelsommaren hade en kuslig kansla av att vara iakttagen och granskad av sjalva det overgivna husets alla svarta fonsterrutor. - Efter annu ett par knackningar upptackte han ringklockan som satt inborrad i dorrposten. Tveksamt tryckte han sin breda tumme mot den slitna massingsknappen och lyssnade sedan lange. Nej, inte ett fotsteg, inte en rorelse. Ingenting annat an ekot av den sproda klocksignalen som surrade odsligt och avlagset langt inne i huset. Men nagon maste ha statt stilla och vantat alldeles intill forstugan. Ty plotsligt trycktes dorrhandtaget ner, laskolven drogs ifran8 och ett par kvinnoogon sag forskande pa mannen utanfor dorren.

Det sa odsliga och overgivna huset hade plotsligt fatt liv. Trots sin langa resa kande sig Jorgen Ruta bade oforberedd

och osaker, da han stod ansikte infor ansikte med den kvinna till vilken han hade ett allra sista arende fran sin skeppskamrat.

Kvinnan holl dorren pa glant. Med kroppen sparrade hon vagen in till huset. Efter nagra ogonblick av tyst granskning knep hon beslutsamt ihop lapparna och gjorde en rorelse for att dra sig tillbaka in i skydd av sitt eget hem.

Segelsommaren handlade snabbt och satte foten i dorrspringan. Darefter fumlade han av sig mossan9 och sa sitt namn och vad han ville.

- Jag ar i ett arende fran min kamrat!

Den gamla slappte dorrhandtaget och gjorde en rorelse for att undvika intrangningen. Hennes ansikte hade blivit vitare an det redan varit.

- Er kamrat... vad kan jag ha med honom att gora?

Trots radslan och den reumatiska varken hade den gamla damen stramat upp sig sa gott hon kunde. Hon stod rakryggad infor den frammande mannen.

Jorgen Ruta strackte med en hjalplos, nastan besvarjande rorelse fram det knyte som han burit under hela resan fran sodra Irland.

- Jo, er son var skeppskamrat till mig ombord pa skonaren Eagle,10 sade segelsommaren och pressade grapapperspaketet mellan handerna pa den overrumplade kvinnan.

Den gamla modern tog ett halvt steg baklanges in i rummet; Hon kanske var radd for framlingen samtidigt som hon ville halla sanningen borta ifran sig.

- Min son... har han skickat er hit till mej?

Jorgen Ruta stod med mossan i hand och hade svart att lyfta blicken fran den breda dorrtroskeln. - En vecka dessforinnan, da befalet ombord pa Eagle gett honom order att resa, hade han inte for ett ogonblick gjort klart for sig, att hans arende kunde vara sarskilt svar. Nu nar han antligen stod vid resans mal, kande han sig meningslost tomhant och barskrapad.11 Ett knyte hade han att overlamna. Ingenting annat. En halsning fran befalet och kamraterna ombord pa Eagle.

- Kommer ni med halsningar fran min son, da far ni inte stanna har ute pa trappan, sade den gamla. - Ni ar ju van till min son. Da ar ni ocksa valkommen att stiga inomdorrs!12

Med en forvanad blick sag segelsommaren upp pa kamratens mor. Det var nagot nytt hos henne. Nagot som var helt annorlunda an forut. Hennes fortvinade, nastan utslocknade rost hade blivit stadig och lugn.