Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Han gick därför genast in på köpet och höll hoven stilla, för att tomten skulle kunna krypa ut ur den. Men när tomten nästan var ute ur håven, kom pojken att tänka på att han borde ha betingat sig stora ägodelar och allt möjligt gott. Åtminstone borde han då ha ställt upp villkoret, att tomten skulle ha trollat predikan in i huvudet på honom. "Så dum jag var, som gav honom fri!" tänkte han och började skaka håven, för att tomten skulle ramla ner igen.

Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for först mot ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och där blev han liggande sanslös.

Då han vaknade upp igen, var han ensam i stugan. Han såg inte till ett spår efter tomten. Kistlocket var stängt, och flughåven hängde på sin vanliga plats i fönstret. Om han inte hade känt hur högra kinden brände efter örfilen, skulle han ha varit frestad att tro, att det hade varit en dröm alltsammans. "Hur som helst så lär väl far och mor påstå, att det inte har varit annat," tänkte han. "De kommer nog inte att göra något avdrag i predikan för tomtens skull. Det är bäst jag sätter mig att läsa igen."

Men när han nu gick fram mot bordet, så lade han märke till något underligt. Det kunde ju inte vara så, att stugan hade vuxit. Men varav kom det sig då, att han måste gå så många fler steg, än han brukade, för att komma fram till bordet? Och vad gick det åt stolen? Den såg inte ut att vara större nu än nyss förut, men han måste först stiga upp på slån mellan stolbenen och sedan klättra för att nå till sitsen. Och på samma sätt var det med bordet. Han kunde inte se över bordskivan utan att kliva upp på armstödet.

"Vad i all världen är detta?" sade pojken. "Jag menar tomten har förgjort både länstolen och bordet och hela stugan."

Postillan låg på bordet, och synbarligen var den sig lik, men det måtte ha varit något galet med den också, för han kunde inte komma åt att läsa ett ord i den utan att rent av ställa sig själv i boken.

Han läste ett par rader, men så råkade han att se upp. Därvid föllo hans blickar i spegeln, och så ropade han helt högt: "Se, där är ju en till!"

För i spegeln såg han tydligt en liten, liten parvel, som var klädd i toppluva och skinnbyxor.

"Den där är ju klädd alldeles som jag!" sade pojken och slog ihop händerna av förvåning. Men då såg han, att parveln i spegeln gjorde detsamma.

Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig runt, och ögonblickligen gjorde han efter det, han, som syntes i spegeln.

Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det stod någon liten karl gömd bakom den. Men han fann ingen där, och då började han skälva av skräck. Ty nu förstod han, att tomten hade förtrollat honom, och att den där parveln, som han såg bilden av i spegeln, det var han själv.

Vildgässen

Pojken kunde rakt inte förmå sig att tro, att han hade blivit förvandlad till tomte. "Det var väl bara en dröm och en inbillning," tänkte han. "Om jag väntar ett par ögonblick, så blir jag nog människa igen."

Han ställde sig framför spegeln och slöt ögonen. Han öppnade dem först efter ett par minuter och väntade då, att det skulle ha gått över. Men det hade det inte, utan han var och förblev lika liten. Eljest var han alldeles sådan, som han hade varit förut. Det vita linhåret och fräknarna över näsan och lapparna på skinnbyxorna och stoppen på strumpan, alltsammans var sig likt, med undantag av att det hade blivit förminskat.

Nej, det tjänade ingenting till att stå stilla och vänta, det märkte han. Han fick lov att försöka med något annat. Och det klokaste han kunde företa sig tyckte han skulle vara att leta reda på tomten och försona sig med honom.

Han hoppade ner på golvet och började söka. Han tittade bakom stolar och skåp och under liggsoffan och i bakugnen. Han kröp till och med ner i ett par råtthål, men har var inte i stånd att finna tomten.

Medan han sökte, grät han och bad och lovade allt tänkbart. Aldrig mer skulle han svika sitt ord till någon, aldrig mer skulle han vara elak, aldrig mer skulle han somna ifrån predikan. Om han bara finge bli människa igen, så skulle det bli en så präktig och snäll och lydig gosse av honom. Men vad han än lovade, så hjälpte det inte det minsta.

Med ens kom han ihåg, att han hade hört mor säga, att småfolket brukade bo i kostallet, och han beslöt genast att gå dit och se om han kunde finna tomten. Det var en lycka, att stugdörren stod på glänt, för han skulle inte ha kunnat nå upp till låset och öppna den, men nu slapp han igenom utan hinder.

Då han kom ut i förstun, såg han sig om efter sina träskor, för inne i rummet hade han förstås gått i strumpsockorna. Han undrade hur han skulle reda sig med de stora, klumpiga träskorna, men i detsamma såg han ett par små skor stå på tröskeln. När han märkte, att tomten hade varit så omtänksam, att han också hade förvandlat träskorna, blev han ännu mer ängslig. Det tycktes, som om det vore meningen, att den här bedrövelsen skulle räcka länge.

På den gamla ekbrädan, som låg framför förstudörren, hoppade en gråsparv. Han hade inte väl fått ögonen på pojken, förrän han ropade: "Tititt! Tititt! Se på Nils gåsapåg! Se på Tummetott! Se på Nils Holgersson Tummetott!"

Genast vände både gässen och hönsen sina blickar mot pojken, och det blev ett förfärligt kacklande. "Kukeliku," gol tuppen, "det var rätt åt honom. Kukeliku, han har ryckt mig i kammen." – "Ka ka, ka, det var rätt åt honom," ropade hönorna, och härmed höllo de på i oändlighet. Gässen foro ihop i en tät klunga, stucko huvudena tillsammans och frågade: "Vem kan ha gjort det? Vem kan ha gjort det?"

Men det märkvärdigaste härvid var, att pojken förstod vad de sade. Han var så förvånad, att han blev stående stilla på trapsteget och lyssnade. "Det måtte komma sig därav, att jag är förvandlad till tomte," sade han. "Det är nog därför, som jag förstår fåglalåt."

Han tyckte, att det var odrägligt, att hönsen inte ville sluta upp att säga, att det var rätt åt honom. Han kastade en sten mot dem och ropade: "Tig med er, ert pack!"

Men han hade inte tänkt på att han inte mer var sådan, att hönsen behövde vara rädda för honom. Hela hönshopen rusade emot honom, ställde sig runt omkring honom och skrek: "Ka, ka, ka, det var rätt åt dig. Ka, ka, ka, det var rätt åt dig."

Pojken försökte komma undan dem, men hönsen sprungo efter och skreko, så att han höll på att mista hörseln. Han hade väl aldrig sluppit ifrån dem, om inte stugkatten hade kommit gående. Så snart hönsen sågo katten, tystnade de och låtsades inte tänka på annat än att krafsa i jorden efter mask.

Pojken sprang genast fram till katten. "Kära du Misse," sade han, "du känner väl till alla vrår och smyghål här på gården? Du får vara snäll och tala om för mig var jag kan finna tomten."

Katten svarade inte genast. Han satte sig ner, lade svansen prydligt i ring framför benen och stirrade på pojken. Det var en stor, svart katt med en vit fläck i bringan. Håret låg slätt och blänkte i solskenet. Klorna voro indragna, och ögonen voro jämngråa med bara en liten, smal springa mittpå. Katten såg genombeskedlig ut.

"Nog vet jag var tomten bor," sade han med len röst, "men inte är det sagt, att jag vill tala om det för dig."

"Kära Misse, du får lov att hjälpa mig," sade pojken. "Ser du inte hur han har förtrollat mig?"

Katten öppnade litet på ögonen, så att den gröna elakheten började lysa fram. Han spann och surrande av belåtenhet, innan han svarade. "Ska jag kanske hjälpa dig, för det att du så ofta har ryckt mig i svansen?" sade han till sist.

Då blev pojken ond och glömde alldeles hur liten och maktlös han nu var. "Jag kan allt rycka dig i svansen än en gång, jag," sade han och sprang emot katten.